Det här en ganska kontroversiell åsikt. Jag hatar Disney. Eller jag hatar inte allt som Disney är eller allt som Disney har gjort. Walt Disney himself var en artistisk visionär och väldigt viktig innovatör. Och de har producerat ett par bra filmer genom åren. Det är mer dagens Disney och det som företaget har utveckalts till som jag hatar. Och bara för att klargöra så är det långfilmerna jag pratar om. Kalle Anka och de klassiska kortfilmerna är fortfarande brutalt klockrena.
De enda Disney långfilmerna jag ärligt kan säga att jag tycker är bra är Djungelboken, Snövit, Lejonkungen och Toy Story 1 & 2. Toy Story filmerna är troligtvis det allra bästa som presterats genom alla tider inom animerad film. Men efter det har det bara gått neråt för Disney. Ta bara det här att de automatiskt skriver "Disney Klassiker #blablabla" på sina nya DVD-releaser. Jag menar, vem fan betraktar Bilar som en klassiker? Allt som Disney har gjort efter Toy Story filmerna är skräp. Det är hetsigt animerat, det är ett hysteriskt tempo, det finns ingen värme, inga karaktärer som man bryr sig om och man har helt gått ifrån Walt Disneys originalkoncept. Jag tror inte ens att dagens barn som kollar på Disney filmer vet vad Disney egentligen är och vad de ursprungligen gjorde. Om man visade Snövit för en femåring av idag skule han/hon troligtvis säga "Vad fan är det här för mossigt skit?", för han/hon tror att animerad film ska vara i samma hysteriska stuk som Bilar eller The Incredibles. Han/hon förstår helt enkelt inte bättre än att totalsåga en klassiker.
Det är det som gör mig lite ledsen. Disney av idag har, tillsammans med Pixar och Dreamworks förstört det som jag tycker om med animerad film. Som sagt så är det inte bara Disney som har våldtagit den animerade filmen, utan även de här andra bolagen. Dock tycker även jag att exempelvis Shrek är trevlig och skojig. Men det beror inte på att det är en bra animerad film (okej, den är bra nimerad, men det är inte en särskil bra film). Det beror på de många populärkulturella referensera och trevliga karaktärerna. Dock så riktar sig det här troligtvis till en äldre punlik. Hur många femåringar har hört Immigrant Song till exempel?
Men på det stora hela är det här Disneys fel. Det var de som tog den animerade filmen till långfilms formatet och visade att man kan få en tecknad historia att hålla i en hel långfilm. För att sedan, i mina ögon, totalt döda hela sin egen idé. För att parafrasera en gammal Rude Kids-dänga: Disney is a bunch of motherfuckers.
söndag 23 mars 2008
torsdag 20 mars 2008
Rock 'N' Roll Döden
Jag vet att det här är ett ämne som diskuterats på flera ställen under en längre tid, men jag tycker att det är värt att ta upp det en gång till. Den så kallade rock 'n' roll döden. Med det menas när alla legenderna dör och alla de "klassiska" banden lägger av. Vad återstår då?
Tänk själv, den dagen när Lemmys kropp till slut säckar ihop till följd av tre decennier av mer eller mindre konstant alkohol och drogintag. När Ozzy till slut inte pallar längre. När den outröttlige Dio inte orkar sjunga Holy Diver något mera. När Iron Maiden blir för gamla för att skutta runt på Nya Ullevi. När varken Stones eller Kiss orkar tjäna mera pengar. Ja, vad har vi kvar då? För let's face it, vilka är det som säljer mest konsertbiljetter och skivor? Jo, det är de gamla giganterna som Maiden, Kiss, Stones, Springsteen och Metallica. Och varför gör de det? Jo, det är för att de har de där klassikerna. De där odödliga låtarna som man kan höra gång på gång. Men när de här gängen inte finns längre, vad finns det som kan efterträda dem?
Inom heavy metal till exempel, vilka ska ta över tronen efter Maiden och Metallica? Jag kan inte komma på någon. Skulle Hammerfall kunna sälja ut Nya Ullevi och två Stadion om, säg, tio år? Nej. Eller inom hårdrock och metal överhuvudtaget, vilka finns det som om tio år kan sälja ut nämda arenor flera dagar i rad? Så här på rak arm, utan betänketid (och troligtvis om jag hade fått betänketid också), kan jag inte komma på ett enda.
Det finns inte heller låtar med klassikerpotential. De där låtarna som blev stora hits och sedan gick vidare till klassiker-status. Visst har det funnits några hårdrocks-hits (om man nu kan säga så) de senaste åren, men vad fan, Wait and Bleed är ju liksom ingen Enter Sandman. Och jag tror inte heller att Life Is Peachy kommer att jämföras i betydelse och klassikerstatus med, exempelvis, The Black Album.
Så vad kommer att hända när Keith trillar ner ur en kokospalm nästa gång och det inte går lika bra? Vad kommer att hända när legenderna dör ut? Det är ett evigt debaterbart ämne som jag i ärlighetens namn inte vågar spekulera vidare i. För i ärlighetens namn, vad skulle världen vara utan Seek & Destroy en fin sommarkväll på Stadion? Utan ett "We are Motörhead. We play rock 'n' roll"? Utan Mick Jaggers struttande? Ja, jag vet inte. Och jag vill inte veta heller.
Tänk själv, den dagen när Lemmys kropp till slut säckar ihop till följd av tre decennier av mer eller mindre konstant alkohol och drogintag. När Ozzy till slut inte pallar längre. När den outröttlige Dio inte orkar sjunga Holy Diver något mera. När Iron Maiden blir för gamla för att skutta runt på Nya Ullevi. När varken Stones eller Kiss orkar tjäna mera pengar. Ja, vad har vi kvar då? För let's face it, vilka är det som säljer mest konsertbiljetter och skivor? Jo, det är de gamla giganterna som Maiden, Kiss, Stones, Springsteen och Metallica. Och varför gör de det? Jo, det är för att de har de där klassikerna. De där odödliga låtarna som man kan höra gång på gång. Men när de här gängen inte finns längre, vad finns det som kan efterträda dem?
Inom heavy metal till exempel, vilka ska ta över tronen efter Maiden och Metallica? Jag kan inte komma på någon. Skulle Hammerfall kunna sälja ut Nya Ullevi och två Stadion om, säg, tio år? Nej. Eller inom hårdrock och metal överhuvudtaget, vilka finns det som om tio år kan sälja ut nämda arenor flera dagar i rad? Så här på rak arm, utan betänketid (och troligtvis om jag hade fått betänketid också), kan jag inte komma på ett enda.
Det finns inte heller låtar med klassikerpotential. De där låtarna som blev stora hits och sedan gick vidare till klassiker-status. Visst har det funnits några hårdrocks-hits (om man nu kan säga så) de senaste åren, men vad fan, Wait and Bleed är ju liksom ingen Enter Sandman. Och jag tror inte heller att Life Is Peachy kommer att jämföras i betydelse och klassikerstatus med, exempelvis, The Black Album.
Så vad kommer att hända när Keith trillar ner ur en kokospalm nästa gång och det inte går lika bra? Vad kommer att hända när legenderna dör ut? Det är ett evigt debaterbart ämne som jag i ärlighetens namn inte vågar spekulera vidare i. För i ärlighetens namn, vad skulle världen vara utan Seek & Destroy en fin sommarkväll på Stadion? Utan ett "We are Motörhead. We play rock 'n' roll"? Utan Mick Jaggers struttande? Ja, jag vet inte. Och jag vill inte veta heller.
Tänkte länka till några goda vänner.
Stillborn Subject.
Energisk punkrock med catchy refränger. Tänk dig en blandning av Millencolin, The Offspring och NOFX med en nypa rock så hittar du nog rätt.
http://www.myspace.com/stillbornfuckingrockers
Menhiir.
Fet, ökendammande fuzzrock från Kungsör. Fu Manchu + Danko Jones + Lite The Hellacopters och en aning stoner. Mycket goda vänner till oss i Stillborn Subject.
http://www.myspace.com/menhiir
Supercilium.
Ett oerhört trevligt gäng från Örebro. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva dem... De låter lite som allt möjligt men samtidigt helt egna. Utomordentligt bra.
http://www.myspace.com/supercilium
Cutshort.
Ännu ett Örebro-gäng. Fet och ösig hardcore. Inte min vanliga kopp med te, med Cutshort gillar jag verkligen.
http://www.myspace.com/cutshort
Det får räcka frö den här gången. Det kommer att komma fler MySpace-tips i framtida inlägg.
Stillborn Subject.
Energisk punkrock med catchy refränger. Tänk dig en blandning av Millencolin, The Offspring och NOFX med en nypa rock så hittar du nog rätt.
http://www.myspace.com/stillbornfuckingrockers
Menhiir.
Fet, ökendammande fuzzrock från Kungsör. Fu Manchu + Danko Jones + Lite The Hellacopters och en aning stoner. Mycket goda vänner till oss i Stillborn Subject.
http://www.myspace.com/menhiir
Supercilium.
Ett oerhört trevligt gäng från Örebro. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva dem... De låter lite som allt möjligt men samtidigt helt egna. Utomordentligt bra.
http://www.myspace.com/supercilium
Cutshort.
Ännu ett Örebro-gäng. Fet och ösig hardcore. Inte min vanliga kopp med te, med Cutshort gillar jag verkligen.
http://www.myspace.com/cutshort
Det får räcka frö den här gången. Det kommer att komma fler MySpace-tips i framtida inlägg.
onsdag 19 mars 2008
Festivaler
Tänkte orera lite om årets festivaler, och Hultsfed får agera exempel.
Det är ju ett ganska aktuellt ämne just nu, ja, inte lika aktuellt som i juni-augusti, men det är ju runt den här tiden alla festivaler släpper biljetter och alla stora headliners. Det är alltid intressant att följa utvecklingen och det som kan tyckas vara ett krig mellan de olika festivalerna om att få de största och bästa banden.
Personligen tänker jag inte åka på någon festival i år. I alla fall ingen tre-dagars. Eller fler dagar än det heller för den delen. Dels beror detta på att jag helt enkelt inte har pengar eller tid till det. Men också på att jag helt enkelt inte pallar med det.
Visst, det är kul att se en massa grymma band på ett och samma ställe. Det är kul att festa med kompisar. Men är det kul att riskera att kliva runt på en gigantisk leråker? Är det kul att inte kunna sova för att ens idioter till grannar inte har folkvett nog att sänka ljudet på sin brutalt stora stereo när klockan är halv sex på morgonen och man försöker sova? Och är det så jävla kul att sova i ett knappt fungerande tält där det sipprar in regnvatten? Är det verkligen det? För min del är svaret nej. Tyvärr. För visst vill jag också åka på festival. Men jag pallar inte. Jag pallar inte med alla idioter som finns på festivaler. Jag pallar inte med den överhängande risken för skitväder. Visst finns det trevligt folk också, men majoriteten är idioter utan den minsta hänsyn till andra, t.ex. ovan nämnda grannar som jag hade missnöjet att stöta på när jag besökte Hultsfredsfestivalen förra året.
Ibland kan jag dock få riktiga festival-cravings. När man ser de nya, maffiga bandsläppen t.ex. Eller dom ser i alla fall maffiga ut till en början. Men när man tittar efter lite noggrannare så ser man att det var ju bara ett eller två band som man skulle kunna tänka sig att se. Så är fallet med Hultsfred. Jag är jävligt sugen på att se Rage Against the Machine, ett av mina personliga favoritband, men jag tänker inte betala 1600:- för det. För seriöst, så jävla många band är det inte som man VERKLIGEN vill se. För min del stannar det på Rage Against the Machine, Danko Jones och.... Nej, det var visst bara dom jag verkligen vill se. Sen finns det ett gäng andra som jag kan tänka mig att kolla på, men det gör detsamma egentligen.
Nej, räddningen för mig i år heter endagsfestivaler. En festival på en dag. Inget tält. Inga idiotiska grannar. Hur bra som helst. Det är inte särskilt dyrt heller och lååångt ifrån lika mycket utfyllnadsartister. På endagsfestivalerna är det en handfull band. Dom flesta eller alla är riktigt bra. Det är bara att kolla på Where the Action Is och West Coast Riot (ja, jag nämner de jag själv ska besöka). Det är bara toppartister, och det för en billig penning. Men, och jag säger men, det är bara i år. Nästa år vill jag kanske (förhoppningsvis) åka på en tredagars igen. Men jag har kommit till slutsatsen att man, eller i alla fall jag, måste ha ett års paus mellan tredagarsfestivalerna.
Allt det här får mig att känna mig gammal. För det är bland annat såna här argument föräldrar tar upp när de vill hindra sina barn från att åka iväg på festival. Så förhoppningsvis känner jag mig lite yngre vid den här tiden nästa år.
Det är ju ett ganska aktuellt ämne just nu, ja, inte lika aktuellt som i juni-augusti, men det är ju runt den här tiden alla festivaler släpper biljetter och alla stora headliners. Det är alltid intressant att följa utvecklingen och det som kan tyckas vara ett krig mellan de olika festivalerna om att få de största och bästa banden.
Personligen tänker jag inte åka på någon festival i år. I alla fall ingen tre-dagars. Eller fler dagar än det heller för den delen. Dels beror detta på att jag helt enkelt inte har pengar eller tid till det. Men också på att jag helt enkelt inte pallar med det.
Visst, det är kul att se en massa grymma band på ett och samma ställe. Det är kul att festa med kompisar. Men är det kul att riskera att kliva runt på en gigantisk leråker? Är det kul att inte kunna sova för att ens idioter till grannar inte har folkvett nog att sänka ljudet på sin brutalt stora stereo när klockan är halv sex på morgonen och man försöker sova? Och är det så jävla kul att sova i ett knappt fungerande tält där det sipprar in regnvatten? Är det verkligen det? För min del är svaret nej. Tyvärr. För visst vill jag också åka på festival. Men jag pallar inte. Jag pallar inte med alla idioter som finns på festivaler. Jag pallar inte med den överhängande risken för skitväder. Visst finns det trevligt folk också, men majoriteten är idioter utan den minsta hänsyn till andra, t.ex. ovan nämnda grannar som jag hade missnöjet att stöta på när jag besökte Hultsfredsfestivalen förra året.
Ibland kan jag dock få riktiga festival-cravings. När man ser de nya, maffiga bandsläppen t.ex. Eller dom ser i alla fall maffiga ut till en början. Men när man tittar efter lite noggrannare så ser man att det var ju bara ett eller två band som man skulle kunna tänka sig att se. Så är fallet med Hultsfred. Jag är jävligt sugen på att se Rage Against the Machine, ett av mina personliga favoritband, men jag tänker inte betala 1600:- för det. För seriöst, så jävla många band är det inte som man VERKLIGEN vill se. För min del stannar det på Rage Against the Machine, Danko Jones och.... Nej, det var visst bara dom jag verkligen vill se. Sen finns det ett gäng andra som jag kan tänka mig att kolla på, men det gör detsamma egentligen.
Nej, räddningen för mig i år heter endagsfestivaler. En festival på en dag. Inget tält. Inga idiotiska grannar. Hur bra som helst. Det är inte särskilt dyrt heller och lååångt ifrån lika mycket utfyllnadsartister. På endagsfestivalerna är det en handfull band. Dom flesta eller alla är riktigt bra. Det är bara att kolla på Where the Action Is och West Coast Riot (ja, jag nämner de jag själv ska besöka). Det är bara toppartister, och det för en billig penning. Men, och jag säger men, det är bara i år. Nästa år vill jag kanske (förhoppningsvis) åka på en tredagars igen. Men jag har kommit till slutsatsen att man, eller i alla fall jag, måste ha ett års paus mellan tredagarsfestivalerna.
Allt det här får mig att känna mig gammal. För det är bland annat såna här argument föräldrar tar upp när de vill hindra sina barn från att åka iväg på festival. Så förhoppningsvis känner jag mig lite yngre vid den här tiden nästa år.
SVEDiMF
Fick ett e-mail från SVEDiMF för ett tag sen.
Hej du! Vi vill bara tipsa om vår webbplats www.svedimf.3w.se.Vi är förbundet för den, som känner sig som en delfin i en människokropp.Känner du någon som känner så, så meddela gärna att vi finns.
Ha det så bra!
Vänlig hälsning,
Svenska delfin-i-människokropp-förbundet
www.svedimf.3w.se
Jag räknar kallt med att dom är seriösa.
Hej du! Vi vill bara tipsa om vår webbplats www.svedimf.3w.se.Vi är förbundet för den, som känner sig som en delfin i en människokropp.Känner du någon som känner så, så meddela gärna att vi finns.
Ha det så bra!
Vänlig hälsning,
Svenska delfin-i-människokropp-förbundet
www.svedimf.3w.se
Jag räknar kallt med att dom är seriösa.
Premiär
Ja, jag har hakat på hela den här bloggtrenden. Men det var bara för att jag läste Henrik Schyfferts mycket roliga, träffsäkra och ytterst välskrivna blogg. Han har alltid varit en av mina favoriter på den svenska humorscenen, och om han skriver en så magnifik och underhållande blogg, ja då måste det ju helt enkelt vara ballt att skriva blogg.
Ordet blogg har jag använt rätt mycket i det här inlägget (5 ggr) så därför ska jag undvika att använde det så mycket i fortsättningen. Det blir segt när texter upprepar ord i överkant, och speciellt ord som man antingen har hört mycket på andra ställen den senaste tiden eller helt enkelt inte tycker om att höra eller säga, kanske för att de helt enkelt inte rullar så där nehagligt på tungan som vissa ord faktiskt gör. Ordet blogg (nu blev det 6 ggr) är ett ord som faller in i båda kategorierna. Men nog om det.
Mycket nöje med att läsa min.... Ja, ni vet vad det ska stå där.
Ordet blogg har jag använt rätt mycket i det här inlägget (5 ggr) så därför ska jag undvika att använde det så mycket i fortsättningen. Det blir segt när texter upprepar ord i överkant, och speciellt ord som man antingen har hört mycket på andra ställen den senaste tiden eller helt enkelt inte tycker om att höra eller säga, kanske för att de helt enkelt inte rullar så där nehagligt på tungan som vissa ord faktiskt gör. Ordet blogg (nu blev det 6 ggr) är ett ord som faller in i båda kategorierna. Men nog om det.
Mycket nöje med att läsa min.... Ja, ni vet vad det ska stå där.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
