Först vill jag passa på att propsa lite för mitt eget nya band Pike.
Vi har dock inget inspelat än, men dock en fin sida.
Musiken skulle jag beskriva som tung, svängig hårdrock/metal.
http://www.myspace.com/pikesweden
Odd Perspective.
Stämningsfull och lite små-mysig pop med diverse utsvävningar från Kungsör.
Känner flera i bandet väl och med mitt tidigare band delade vi replokal med dom. Ett riktigt skönt gäng.
http://www.myspace.com/oddperspective
The Big Ones.
Flummig pop med rock inslag. Också från Kungsör.
Ett skönt gäng killar. Trummisen i mitt band Pike spelade tidigare trummor hos Big Ones-bassisten Erics andra band Menhiir (som jag tipsade om förra gången), så även detta gäng känner jag väl.
http://www.myspace.com/thebigonesmusic
Pasted.
Punkrock på både svenska och engelska från Arboga.
Trevliga killar som vi gigade med flera gånger med Stillborn Subject.
http://www.myspace.com/pasted
Det räcker för den här gången. Håll ögonen öppna för det kommer garanterat komma fler tips framöver.
torsdag 28 augusti 2008
Österrikare
Med risk för att låta rasistisk (vilket jag inte är på något sätt, det här är bara en liten observation jag gjort), men österrikare är en konstigt släkte. Man kan ju nästan drista sig till att tro att en stor del av Österrikes befolkning är sjuka i huvudet.
Jag menar, ta en titt på Österrikes största kändisar (förutom allas våran Arnie): Källarpappan Josef Fritzl (som jag skrivit om i ett tidigare inlägg), Natascha-kidnapparen Wolfgang Priklopil och Adolf Hitler (han behöver väll ingen närmare presentation).
Fritzl låste in sin dotter i källaren i 24 år och gjorde henne gravid sju gånger.
Priklopil kidnappade en flicka och höll henne fången i sitt hem i 8 år, var kär i henne och när hon till slut rymde hoppade han framför ett tåg.
Hitler stog för ett av de värsta folkmorden världen skådat.
Ja, detta talar ju för sig självt egentligen. Nu känner ju inte jag varken de här personerna eller någon anna österrikare heller för den delen utan dömer hela befolkningen baserat på tre personer. Men i alla fall.
Betänk dock återigen att jag drar alla österrikare över en kam i det här inlägget endast grundat på deras största kändisar. Och om man gjorde samma sak med Sverige skulle man kunna tro att alla i Sverige är antingen nazister (Reinfeldt), perversa musik-tjuvar (Gessle) eller homoerotiska gammelgubbar (Björn & Benny).
Jag menar, ta en titt på Österrikes största kändisar (förutom allas våran Arnie): Källarpappan Josef Fritzl (som jag skrivit om i ett tidigare inlägg), Natascha-kidnapparen Wolfgang Priklopil och Adolf Hitler (han behöver väll ingen närmare presentation).
Fritzl låste in sin dotter i källaren i 24 år och gjorde henne gravid sju gånger.
Priklopil kidnappade en flicka och höll henne fången i sitt hem i 8 år, var kär i henne och när hon till slut rymde hoppade han framför ett tåg.
Hitler stog för ett av de värsta folkmorden världen skådat.
Ja, detta talar ju för sig självt egentligen. Nu känner ju inte jag varken de här personerna eller någon anna österrikare heller för den delen utan dömer hela befolkningen baserat på tre personer. Men i alla fall.
Betänk dock återigen att jag drar alla österrikare över en kam i det här inlägget endast grundat på deras största kändisar. Och om man gjorde samma sak med Sverige skulle man kunna tro att alla i Sverige är antingen nazister (Reinfeldt), perversa musik-tjuvar (Gessle) eller homoerotiska gammelgubbar (Björn & Benny).
Källarpappan
De flesta har säkert hört talas om källarpappan Josef Fritzl. Jag med.
Mitt intryck av honom som jag fått genom det jag har läst är att han är iskall och beräknande, smart och psykiskt störd. Men det hindrar mig inte från att se det han gjorde som något av en bedrift. Inte själva grejjen att knulla med sin egen dotter och göra henne gravid ett flertal gånger, utan det faktum att han lyckades hålla det hemligt så länge som han faktiskt gjorde. Jag har hört att inte ens hans fru visste om det, men det ställer jag mig tvivlande till eftersom det låter så totalt osannolikt och för att jag inte har tagit mig för att varken bekräfta eller dementera detta. Men logiken och sunt förnuft säger mig att hon kände till det, vilket gör också psykiskt störd. Eller bara extremt underkastad sin make.
Men tänk dig själv. Du är gift. Du har en dotter. Du låser in din dotter i din källare som du har inrett som något i stil med Hitlers bunker. Du förgriper dig på din dotter ett oräkneligt antal gånger för ditt eget höga nöjes skull. Din dotter blir gravid med ditt barn, inte bara en utan sju gånger. Tre av dessa barn adopterar du och din fru som era egna. Ett dör vid späd ålder. Tre låser du in tillsammans med din vuxna dotter i källaren. Du håller dessa människor inlåsta i din källare medans du har en vanlig familj med ett socialt liv på övervåningen. Det låter hyfsat bizarrt. Men det bizarraste, och också det som måste ses som själva bedriften som jag talade om tidigare: du kommer undan med det i 24 år.
Inte för att jag ser Josef Fritzl som en hjälte eller tycker att hela den här historien är häftig eller ball på något sätt. Men att hålla allt det här hemligt i 24 år är, vare sig man vill erkänna det eller inte, en bedrift.
Bara för att ni inte ska tro att jag är sjukare än vad jag är: Josef Fritzl är en pervers och väldigt sjuk man som förtjänar dödsstraff.
Så. Det är allt jag har att säga om den här historien.
Mitt intryck av honom som jag fått genom det jag har läst är att han är iskall och beräknande, smart och psykiskt störd. Men det hindrar mig inte från att se det han gjorde som något av en bedrift. Inte själva grejjen att knulla med sin egen dotter och göra henne gravid ett flertal gånger, utan det faktum att han lyckades hålla det hemligt så länge som han faktiskt gjorde. Jag har hört att inte ens hans fru visste om det, men det ställer jag mig tvivlande till eftersom det låter så totalt osannolikt och för att jag inte har tagit mig för att varken bekräfta eller dementera detta. Men logiken och sunt förnuft säger mig att hon kände till det, vilket gör också psykiskt störd. Eller bara extremt underkastad sin make.
Men tänk dig själv. Du är gift. Du har en dotter. Du låser in din dotter i din källare som du har inrett som något i stil med Hitlers bunker. Du förgriper dig på din dotter ett oräkneligt antal gånger för ditt eget höga nöjes skull. Din dotter blir gravid med ditt barn, inte bara en utan sju gånger. Tre av dessa barn adopterar du och din fru som era egna. Ett dör vid späd ålder. Tre låser du in tillsammans med din vuxna dotter i källaren. Du håller dessa människor inlåsta i din källare medans du har en vanlig familj med ett socialt liv på övervåningen. Det låter hyfsat bizarrt. Men det bizarraste, och också det som måste ses som själva bedriften som jag talade om tidigare: du kommer undan med det i 24 år.
Inte för att jag ser Josef Fritzl som en hjälte eller tycker att hela den här historien är häftig eller ball på något sätt. Men att hålla allt det här hemligt i 24 år är, vare sig man vill erkänna det eller inte, en bedrift.
Bara för att ni inte ska tro att jag är sjukare än vad jag är: Josef Fritzl är en pervers och väldigt sjuk man som förtjänar dödsstraff.
Så. Det är allt jag har att säga om den här historien.
tisdag 26 augusti 2008
Metallica släpper ny platta snart. Så även AC/DC och Motörhead.
Jag tycker ofta att det känns lite jobbigt när ens favoritband släpper nya plattor. Tänk om man inte tycker att det är bra? Vad har dom hittat på den här gången?
Dessa tankegångar kanske inte gäller AC/DC och Motörhead som aldrig frångår sina klassiska, vinnande recept. Men det gäller i desto större grad Metallica. Dom har fått mycket skit för att det ändrat stil genom åren och blivit utskällda för diverse skivsläpp.
Och det här fortsätter att påverka när de nu är aktuella med ett nytt släpp, även om jag personligen faktiskt tycker att alla plattorna är bra. Det är bara det att de ändrat sitt sound ganska rejält från gång till gång och man undrar ju hur det kommer att låta nästa gång. Nu har ju jag iochförsig hört ett par-tre låtar från Metallicas kommande så jag har ett hum om hur den kommer att te sig men ändå. En ny platta kan ju suga. Det vet man inte förrens man har hört den. Och det är däri det jobbiga ligger. Man vill ju inte att ens favoritband ska göra en dålig platta.
Och där kommer en anna frågeställning. Kommer man att tycka att skivan är bra bara för att det är favoritbandet som gjort den? Eller kommer man att kunna vara objektiv och se (eller höra) att det faktiskt ÄR en dålig skiva? Om man fortsätter att ta Metallica som exempel så kan jag ärligt säga att jag inte tycker att något av deras album är dåligt. Visst, de har inte samma sound, men de är fortfarande bra. Load skiljer sig oerhört från The Black Album men det gör den inte dålig. Det är inte samma sorts musik längre men den sorts musik det har blivit är ändå välgjord, väl framförd och framför allt bra.
Jag tycker ofta att det känns lite jobbigt när ens favoritband släpper nya plattor. Tänk om man inte tycker att det är bra? Vad har dom hittat på den här gången?
Dessa tankegångar kanske inte gäller AC/DC och Motörhead som aldrig frångår sina klassiska, vinnande recept. Men det gäller i desto större grad Metallica. Dom har fått mycket skit för att det ändrat stil genom åren och blivit utskällda för diverse skivsläpp.
Och det här fortsätter att påverka när de nu är aktuella med ett nytt släpp, även om jag personligen faktiskt tycker att alla plattorna är bra. Det är bara det att de ändrat sitt sound ganska rejält från gång till gång och man undrar ju hur det kommer att låta nästa gång. Nu har ju jag iochförsig hört ett par-tre låtar från Metallicas kommande så jag har ett hum om hur den kommer att te sig men ändå. En ny platta kan ju suga. Det vet man inte förrens man har hört den. Och det är däri det jobbiga ligger. Man vill ju inte att ens favoritband ska göra en dålig platta.
Och där kommer en anna frågeställning. Kommer man att tycka att skivan är bra bara för att det är favoritbandet som gjort den? Eller kommer man att kunna vara objektiv och se (eller höra) att det faktiskt ÄR en dålig skiva? Om man fortsätter att ta Metallica som exempel så kan jag ärligt säga att jag inte tycker att något av deras album är dåligt. Visst, de har inte samma sound, men de är fortfarande bra. Load skiljer sig oerhört från The Black Album men det gör den inte dålig. Det är inte samma sorts musik längre men den sorts musik det har blivit är ändå välgjord, väl framförd och framför allt bra.
Heath Ledger
Ett lite sent påtänkt inlägg, men jag har inte varit inne på min blogg på ett bra tag. Kanske lite dystert att inleda med en minnesruna men så får det bli.
Heath Ledger har alltså dött. Det gör mig väldigt ledsen. Inte för att jag kände honom personligen eller så, men för att jag är en filmälskare och han var en oerhört, för att inte säga extremt, bra skådespelare.
I alla filmer jag har sett med honom är han helt fenomenal. Filmerna kanske inte alltid är vad man skulle kalla mästerverk, men Heath gav alltid allt och levererade fantastiska rollprestationer.
Varje gång jag ser en film med honom nu efter hans död så fylls jag av en känsla av sorgsenhet. Varför? För att det känns så onödigt. Han var de senaste tjugo årens bästa skådespelare. Tänk vilka filmiska stordåd han hade kunnat uträtta. Hade han fått levat vidare så hade han, om säg 20-30 år, räknats till de allra största. I min bok gör han redan det.
Vi får dock alla känna oss priviligierade att han hann spela in så mycket bra som han faktiskt gjorde. Och när jag ser hans filmer slås jag inte bara av en oerhörd sorgsenhet, utan också av en oerhörd njutning. För det är så det känns att se honom agera, det är en njutning.
Heath, jag saknar dig...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
